Slottsträdgården och att våga ta sin tid

Tänk att det kan vara så svårt att ta sig själv på allvar ibland. Eller rättare sagt att våga pausa. Efter två veckor med barnen som haft höstblåsor, vattkoppor och fått kindtänder samtidigt och sen direkt på jobb utan paus så var jag så himla trött. Jag bara kraschade i en sån där blöt bråkhög. Sen satte jag på kaffe (som jag blandade med is och Oatly havredryck choklad, min nya craving), stängde dörren, satte mig på sängen och bara stirrade i en kvart. Det är så lätt att man jämför sitt liv, inte med andras liv utan snarare den flyktiga, idealiserade, väldigt fint polerade bilden av andras liv och allt som alla andra gör. Jag rör så lätt ihop det där med vad jag själv önskar mig. Det blir ibland så mycket intryck av andras liv att jag lite tappar styrningen eller riktningen över mitt eget. ”Glöm inte andas” skriver Maria då och då när vi smsar, himla fin sak att påminna varandra om.

IMG_4976

Jag mår så himla bra bland växter, blommor och vänner så dagen efter tackade jag nej till att jobba timmar och när alla tråksaker var avklarade tog jag cykeln till Slottsträdgården och mötte en finfin vän som bjöd på sen fölsefika! Lyllos mig.

IMG_4981

Härliga samtal om livet där allt liksom fick stötas och blötas och omfamnas med små avbrott av ”lukta på denna blomman” och ”titta vilken rosa färg”.

IMG_4984

IMG_4988
presentbyxorna från Moa!

IMG_4985

Livet alltså, det där vardagsmodet som krävs för att våga leva det, att våga ta sin tid.

johanna

Share on FacebookPin on Pinterest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *