Jisses vilket bröllop, snörvlade mig genom hela vigseln! Våra fina vänner Malin och Johan gifte förrförra helgen och vi roadtrippade dit med Antonins syster Amelie som dessutom skulle sjunga på bröllopet. Min bror fick en ansenlig summa pengar för att köra oss dit och hem igen då det var knepigt att ta sig dit på annat sätt. Det var ett otroligt vackert bröllop och allt var så välplanerat, kärleksfullt och roligt. Så speciellt att samla alla de man tycker allra bäst om med målet att alla ska ha det så bra det bara går. Malin och Johans inställning till hela bröllopet var att alla skulle ha det kul och att det skulle bli en riktig fest. Alla som känner Malin vet att bröllop är något hon drömt om sen hon var liten och jag tyckte verkligen att det märktes genom hela kvällen hur vänner och familj ansträngt sig till tusen för att uppfylla den där drömmen. Så mycket kärlek!!! Det var egenkomponerade låtar med dans på teckenspråk (Malin är teckenspråkstolk), det var känslosamma underfundiga tal, videohälsning från killen i mellanstadiet (som Malins wingwoman hade frågat chans på varje dag mellan 1-6:an), toastmasters som kvällens reseledare (då paret träffades på en reseledarutbildning), överraskningsfyrverkerier osv.

Åboö är dessutom en helt otroligt vacker plats på jorden, lummig skog och vacker sjö, men var så uppfylld av bröllop så det gavs inte rum på bild. Är så tacksam att vi fick vara där den helgen med alla andra fantastiska människor de valt att gå sin väg genom livet med. Bröllop alltså!

Det bästa med att ständigt bli äldre är att jag lär känna mig själv och mina signaler och fattar att de är värda att lyssnas på. Sensommaren blir ofta en paniktid för mig, plötsligt händer allt och ingenting på en gång. Vardagen bara kastar sig över en med näbbar och klor. Jag känner mig låst och bara proppas full, som den där korgen man trycker ner kuddarna i, med tankar om en meningslös vardag och att jag inte lever det jag drömmer och ALLT skaver. Min första (och ständigt återkommande) lösning är att fixa allt som fixas kan hemma. Alla lådor ska tömmas och sorteras, väggen ska målas, den där kontakten som gick sönder för ett halvår sen osv. Jag ska börja träna och anmäla mig till meningsfulla, kreativa kurser, äta mjölkfri vegetarisk mat och förändringarna vet inget mer än att NU inte är bra och måste lagas. Sen säger min Antonin de förlösande orden ”du brukar ju ha det lite jobbigt när det är många förändringar”. Just det. Istället för att rusa på och boka upp varje minut av tiden har jag denna gången vågat ta lite mer paus. Upptäckte att jag var ganska trött och att sömn och vila gjorde hela skillnaden och lite till.

Men alltså, skänken som dessa blandade små skatter står på har ju hunnit byta plats med skrivbordet som stod i förrådet (som för övrigt är en cementerad del av trapphuset) och måla väggen i köket hann vi också och putsa alla fönster.

Förskolan började igår och första dagen på vardagen gick så väldigt bra och jag var en rolig mammamänniska med energi och tid och vi målade vattenfärg och åt melon och busade. Kära lilla vardag, vi ska nog bli fina vänner du och jag.

Just nu sitter jag på loftet på en fiskebod på Lilla Kornö, en liten ö utanför Lysekil där min sambos familj äger en del av ett hus. Det är så somrigt, idylliskt och vackert att det nästan är svårt att ta in.

Vi är här med min sambos syster och familj och hans föräldrar. Det är fem små kusiner mellan 1-7 år, intensivt! Det tar ett tag att hitta någon slags balans. Hur man hittar andrum mellan allt som ständigt händer och allt man så gärna vill göra. Tänker på ett råd jag fick en gång om att inte bara vänta tills någon ska förstå och ge mig andrum utan att jag bara måste ta det, punkt slut. Så här sitter jag nu.

Det här är nog en av de bästa somrarna jag haft. Vi har varit 11 dagar i Frankrike, 3 dagar hos Christin i hennes otroligt vackra sommarhus där vi badade och kokade sylt på hallon vi plockat dagen innan och åt gott och skrattade och nu är vi på Lilla Kornö på obestämd tid. Solen skiner och jag badar i havet varje dag! Jag älskar att bada, det är som att meditera fast inte alls men med samma effekt. Känns som att klängiga, svårarbetade känslor rinner av ner i djupet och man fylls av urkraft och nya energi. Kvällsdopp och sen hem till en kopp te, en bit choklad och lite korsord, vilken lycka!

Här finns världens bästa kiosk som har öppet 13-14 och 18-19 varje dag. Där kan man köpa godis och glass, det nödvändigaste helt enkelt! Han som äger kiosken tömde sitt förråd och jag kunde inte låta bli att fråga om han tänkt ha en loppis eller så. Haffade världens bästa lampa från 50-talet, precis en sådan jag letat efter och jag fick den dessutom, ”och nu är den din” sa han bara. Jag blev så himmelskt glad att jag glömde kaffekoppen utanför kiosken när jag skyndade hemåt med mitt fynd. Nu ska jag iväg och reka inför skattjakten som vi ska ha med alla kusiner! Farmor har berättat för dem att piraterna gömt en skatt här någonstans.. Så spännande, äventyr är bäst!

(Skrev denna bloggpost i textredigeraren utan internet så det var i torsdags detta) Kommer nog bli några inlägg om denna underbara lilla paradisö, bildbanken är tokfull och hjärtat och inspirationen lika så!

Att resa med svärföräldrarna, vilken lyx! Vi har fått så mycket hjälp med barnen och till och med en hel dag för oss själva i Paris. Barnens gammelmormor bor i ett litet hus med en stor trädgård i Noiseau en dryg halvtimme utanför Paris. Så snabbt man vänjer sig vid att bara öppna dörren och gå ut. Nu väl hemma igen blev det snabbt påtagligt hur mycket krångligare det är i stan där det är ett litet projekt att komma ut genom dörren alla fyra.

Tre gånger var jag i Paris och det var tre helt olika dagar. Första dagen åkte vi in allihop och gick till Jardin d’acclimatation, ett helt fantastiskt ställe när man har barn! De har små trädgårdar inspirerade av alla världens hörn, djur, karuseller, hinderbanor, lekplatser osv. Så skönt med ett ställe som både stor och liten tycker om. Viggo och Ediths favoriter var den utmanande och väldigt fina lekplatsen som var en stor hinderbana och det lilla tåget såklart! Det lilla tåget kan man dessutom ta hela vägen ut ur parken och bort till metron, smidigt. Farfars och Antonins favoriter däremot var den stora lummiga köksträdgården med tillhörande biodling och jag och Nadine är såna som bara gillar alltihop med hela konceptet utflykt.

Andra gången åkte jag gråtigt utmattad och väldigt välbehövligt ensam med svärmor. ”Skit i det, du lever ditt liv” är hennes stående råd när jag ojjar mig över saker. ”Nej, du ska inte flytta på dig. Det är din plats, de kan gå runt” säger hon till mig i metron. Jag tar det som ett livsråd. Det är härligt att vandra runt med henne i Paris. Hon har en liten och mycket gammal kartbok med sig och guidar oss runt till de bästa ställena. Till den indiska lilla klädaffären med alla fina tyger och härliga klänningar och till de roliga små leksaksbutikerna. Hon berättar spännande anekdoter om platserna vi går förbi och om alla äventyr som ung i Paris. Vi äter glass och väljer båda dem mest udda smakerna för att man kan och det är härligt, hallon och rossmak liksom.

Tredje gången åkte jag och Antonin till Paris, så härligt att få vara vi två för en dag. Den dagen får bli ett eget litet inlägg med små Paristips. Har lyckats krångla till det så nu är de flesta av mina parisbilder på Antonins dator men snart dyker de upp här!

Imorgon drar vi iväg till Christins sommarhus! är så otroligt pepp på somrigt trädgårdshäng, härligt umgänge, kaffe på trappan och allt som hör sommarhus till!

Idag åker vi till Frankrike, jag, barnen och svärföräldrarna. Antonin flyger dit på måndag efter att ha gjort två dagars praktik på en självförsörjande gård. Efter alla veckor av sjukdom ligger vi långt efter med städningen och förberedelserna så därför tackade jag nej till jobb igår för att viga dagen åt packning. Tre väskor, jag som tycker det är knepigt bara att packa min egen. Ojojoj, och alla dessa nya saker som måste med, blöjor, våtservetter, Ipad, böcker, baby watch, Ediths inhalator, solkräm, solhattar, sulky… listan tar fasen aldrig slut! Det är ju ett dagsprojekt bara att packa.

Inledde dagen med att träffa Chistin, så himla glad att vi äntligen hann ses och stämma av livet innan semesteräventyret börjar. På vissa sätt är det ett kosmos mellan oss men där det räknas är vi sådär toknära, genom vått och torrt, och tillsammans blir vi sådär härligt oslagbara. Kan inte fatta att jag fortfarande inte varit i hennes sommarhus, men efter Frankrike då ska det stughängas.

Nu, panikpackandet och kurragömma och hjälpsamma små händer överallt!

Om några timmar far vi!

De senaste tre veckorna har barnen turats om att ha höstblåsor och vattkoppor, inte samtidigt utan direkt efter varandra. Sist ut var Viggo som hade vattkoppor och Edith som fick sin förkylningsastma samtidigt, världens finaste sommarväder och vi fick spendera helgen i karantän med sömnlösa nätter och sen gick jag direkt på jobb och åkte hemifrån 7.30 för att vara hemma igen 17.15. Vi har varit helt utmattade och allt har halkat efter, städningen, vännerna, alla ”måsten” har fått stå till sidan och vi har pusslat och pusslat med lämningar, hämtningar och (obetalda) vabdagar. Att vara trött. Jag har liksom inga ord. Det är helt blankt, vi kom hela till andra sidan och nu är det över, för den här gången i alla fall.

Som vanligt har livets jobbiga dagar omhuldats av fina vänner. Mitt i kopporna bjöd Clara och Maria in till bubbelkväll i deras trädgård! Bubbel, jordgubbar, högt och lågt och discodans till mellanstadiets stora hits som Markoolio med Millenium två och Aqua med Dr. Jones. Bubblande inombords cyklade jag hem mitt i natten (kvällen kanske för er utan småbarn).

Där någonstans i veckorna hanns det även med en Tyll och floraträff! Kao´s alltså, ett vinnande koncept för oss. Det är ungefär lika långt (nära) för oss alla tre och de har en mysig innergård och veganska bakverk som är helst sanslöst goda, kolla bara!

Vi har alla tre barn i samma ålder och ibland är det så otroligt skönt att fritt få prata om småbarnslivets alla klurigheter. Att få skratta åt svårigheterna och inspireras av varandras sätt att möta trotsen, potträningen, storstädningarna, tvätthögarna och alla relationer där emellan. Härligt! Det är så väldigt viktigt för mig att fylla på energin bland vänner, även om jag är toktrött och tänker att jag bara borde hänga hemma i soffan så har jag märkt att det ofta är just då som jag behöver mina vänner allra mest. TACKSAM!

Tänk att det kan vara så svårt att ta sig själv på allvar ibland. Eller rättare sagt att våga pausa. Efter två veckor med barnen som haft höstblåsor, vattkoppor och fått kindtänder samtidigt och sen direkt på jobb utan paus så var jag så himla trött. Jag bara kraschade i en sån där blöt bråkhög. Sen satte jag på kaffe (som jag blandade med is och Oatly havredryck choklad, min nya craving), stängde dörren, satte mig på sängen och bara stirrade i en kvart. Det är så lätt att man jämför sitt liv, inte med andras liv utan snarare den flyktiga, idealiserade, väldigt fint polerade bilden av andras liv och allt som alla andra gör. Jag rör så lätt ihop det där med vad jag själv önskar mig. Det blir ibland så mycket intryck av andras liv att jag lite tappar styrningen eller riktningen över mitt eget. ”Glöm inte andas” skriver Maria då och då när vi smsar, himla fin sak att påminna varandra om.

Jag mår så himla bra bland växter, blommor och vänner så dagen efter tackade jag nej till att jobba timmar och när alla tråksaker var avklarade tog jag cykeln till Slottsträdgården och mötte en finfin vän som bjöd på sen fölsefika! Lyllos mig.

Härliga samtal om livet där allt liksom fick stötas och blötas och omfamnas med små avbrott av ”lukta på denna blomman” och ”titta vilken rosa färg”.

Livet alltså, det där vardagsmodet som krävs för att våga leva det, att våga ta sin tid.