Påsken i år var lite sådär. Svärföräldrarna var i Frankrike och mamma och hennes man hoppade över påskfirandet just i år. Där stod jag och insåg att jag är den vuxna(!?) som ska göra vuxengrejerna. Fixa påskris, ordna påskmiddag, gömma ägg och berätta historier om påskharen. Jag blev liksom alldeles paff inför det plötsliga åtagandet att ordna en minnesvärd påskig påsk. Min dotter, som är ett väldigt aktivt barn, lyckades även tajma in att få nya tänder över påskhelgen och sov därför väldigt lite men klättrade och skrek väldigt mycket.

Trötta hällde vi i oss kaffe och fikade på ABSmåland och jag såg när jag slösurfade mellan kaffesörplandet att en bekant skänkte en fantastiskt fin låda, det var först till kvarn. Jag skrev att jag kunde komma och hämta den bums och sagt och gjort så traskade jag dit med Edith (medan sambon gick med Viggo på hans första biobesök). Det var ett otroligt vackert sekelskifteshus och bara trappuppgången gjorde mig glad och barnsligt förtjust. På en våg av förtjusning, över både huset och lådan, så bjöd jag in mig själv på en rundtur i lägenheten. Parkett, stuckaturer, pigkammare, balkong i anslutning till köket, köksgång och enorma rum, den hade allt! Här är en bild på den enorma porten, kanske 6-7 meter hög och lådan såklart!

Full av hopp och med vagnen lastad med körsbärskvistar och den nyfunna lådan bestämde jag av bara farten att nu skulle det minsann bli påsk! Vi inhandlade påskens förnödenheter och dukade upp på stora bordet. Vi var helt slut men nu ska allting bli fantastiskt bra. Hann sitta vid bordet i några minuter innan det ena barnet satt mer under bordet än ovan och hade förvandlats till en katt, det andra barnet kastade maten lite omkring sig och grät sedan olyckligt så det var bara att lämna bordet för att natta tidigt. Mysigt och suddigt på bild.

Men nästa påsk!