Gick förbi denna påväg till jobb i morse och tog det som ett tecken, livet är ok, allt är ok. Skön start på dagen. Det är så dubbelt att vara förälder ibland. Cyklade till slottsträdgården efter förskolan idag, trädgården var i full sensommarblom och septemberljuset sådär magiskt.
Viggo sprang alldeles lycklig och skrattandes på gångarna och jag försökte att liksom etsa det där minnet fast i huvudet någonstans. Samtidigt som livet känns mer härligt levande än någonsin sörjer jag hans lilla person som bara växer iväg. Det har varit en skakig vecka för oss båda. Han har haft en del incidenter på förskolan just nu där han inte själv har sagt ifrån utan det blir upp till personalen att upptäcka det. Vad gör man när man har ett barn som inte säger ifrån? Som (allra oftast) inte ger tillbaka. Mitt hjärta går i tusen bitar och mitt fokus blir helt fel. Jag har hela veckan gått och funderat på hur jag ska göra för att skapa en förändring hos honom men där i slottsträdgården bara slog det mig. När vi skrattade och bara älskade varandras sällskap, han är det bästa jag vet just för att han är han. För att han är sådär mjuk, försiktig och lite omständig och envist ska sitta alldeles själv ibland när vi fikar. Jag vill allra helst att han bara ska få utrymme att vara just så, mitt älskade barn.